Så härligt att få vakna i sin egna säng. Man sover ju helt klart bättre hemma än i en sjukhussäng. Ändå hade jag ju turen att ha eget rum hela vistelsen på avd 13 Onkologen. Jag måste i alla fall passa på att berömma personalen både på Avdelningen och dagvårdspersonalen. De har och tar sig verkligen tid med oss som är där för vård. Lugn och trygg personal ❤

Något jag tycker mig märka är att det tjuter/ringer oavbtutet i mitt vänstra öra. Det är med all sanolikhet på grund av cytostatikan. Nagelbanden har också börjat att fransa sig och blöder då och då. Magen är i uppror och metallsmak i munnen… Men det hjälper inte att gnälla utan jag får försöka ta en dag i sänder. Det är ju själve f*n att man ska vara så envis i bland. Hade jag lyssnat mer på kroppen när alla symtomer började så kanske hela den här processen varit mindre obehaglig. Nä, man ska jobba så mycket som möjligt och inte lyssna Anneli eller någon annan om att tänka lite på sig själv.

Sån har jag ju alltid varit men jag hoppas verkligen att jag lär mig något nu, att livet inte består av att jobba halvt ihjäl sig…

Min lilla samling 😥

Nu har vi varit och plockat bort den 1:a cytostatika behandlingen och även fått spruta för att främja produktionen av vita blodkroppar. Nu och ca 1 vecka framåt är jag som känsligast mot virus och infektioner. Anneli frågade om någon av dom blir snuviga, ska jag fly då? Nä sa hon som svarade, det är ni som ska det :p Vet inte hur pass allvarligt svaret var egentligen…

Innan borttagandet…

Här försvinner 1:a cellgiftbehandlingen

Injektion för att producera mer vita blodkroppar…