Många tankar som snurrar i huvudet på mig. Tänk om tumören är obotlig, att det inte finns något att göra åt den. Det skulle knäcka mig totalt. All den här väntan på besked är allt annat än bra. Man målar upp det ena senariet efter det andra om hur det kommer att gå.

Funderar mycket på vad man lämnar efter sig. Ingenting!!! Det är nu man tänker mycket på barnen. Jag är övertygad över att det kommer gå bra för dom oavsett hur det går för mig. Hoppas att de kommer fortsätta att ha kontakt. Glädjer mig att de har kontakt med varandra.

Jag har sedan länge bestämt hur jag vill ha det den dagen jag lämnar in. Anmält mig till donationsregistret sen många år tillbaks. Sen vill jag bli kremerad och sprid från Ölandsbron eller på Öland. Men än är vi inte där! Jag har inte gett upp kampen än mot cancern. Har fortfarande en lång och tuff match att gå och som tur var så gör jag inte det ensam. Anneli är med mig hela tiden vilket är tur. Inte lätt för henne det här med min cancer.

Hon har varit med hela resan och är ett stort stöd för mig. All den information som vi får eller har fått av sjukvården har vi tillsammans försökt att smälta. Vi gör denna resan tillsammans och jag hoppas att det kommer att gå bra. Det är bara som så att det MÅSTE gå bra den här behandlingen!!!