Det har varit en bra dag idag. Möte med chefen, utvecklingssamtal och lite prat om framtiden. Jag siktar på att börja sakta komma tillbaks i arbetslivet igen från 1:a maj. Ska prata med läkaren om att få börja med 25%. Hur läng jag ska gå på det får kroppen avgöra men jag tänker inte jäkta, det vinner ingen något på. Efter mötet så hade jag träff med Peter Wallgren från Finstavägen. Lite jobbprat och mycket hockeysnack. Jätte trevligt var det.

Förra tisdagen så var jag hos ögonmottagningen här i Sundsvall på grund av att jag tappat synen helt på höger ögat. Ögonläkaren jag träffade kunde inte hitta någon orsak eller ge mig några  svar så hon skulle skicka remiss till Umeå för kontroll av ögat. På onsdagen så pratade jag med en av läkarna i Umeå som behandlade mig. Hela tiden har det ju varit prat om att mitt vänsteröga kommer ta smällen, att jag kan förlora synen på det. Har inte varit något prat om högerögat!!!

Han hade inget svar att ge mig men funderade på om uträkningarna på strålningen stämde. De skulle kontrollera allt och sen hoppas jag på att de återkommer till mig. Visar det sig att de gjort fel så kommer det kosta för då kommer jag kräva ersättning för felbehandling.

I helgen så var det jätte trevligt! Timrå IK -04 hade hemmacup. Jag och Anneli åkte ut alla dagarna och hälsade på gänget. Man saknar tiden med hockeyn. Har ju hängt i ishallen i 7-8 år flera dagar i veckan. Både på is och utanför isen. Man har ju saknat både barnen och föräldrarna, det har både jag och Anneli gjort. Var fantastiskt skoj att se grabbarna kriga på isen 😀 Vi lyckades även träffa de flesta föräldrarna…

Nu ser jag fram mot sommaren. Kommer vi iväg på semmester så blir det troligtvis ner till Öland. Då får jag träffa min yngsta son, Mattis. Då ska vi fiska! Man har haft många tankar under den här resan som man gjort så här långt. Man har tänkt mycket på barnen och hur de skulle ta det om man inte vunnit den här kampen mot cancern. Hur det skulle gå för mina pojkar men även hur det skulle gå för Anneli, Moa och Alex  om denna resan gått åt skogen.

Har nästan varje dag gett mig fan på att jag skulle övervinna kampen mot cancern men visst har man haft svackor och det är väl inte så konstigt. Det är en hemsk sjukdom som jag haft och det jag/vi har gått igenom skulle jag inte önsla min värsta fiende. Det har varit en fruktansvärd resa, inte bara för mig utan för alla i min närhet, mor, syskon, barnen, Anneli och bonusbarn, svärfar och Annelies syskon med familjer, mm Det finns ingen rättvisa i cancer… Frågan är inte längre vem som får det utan när man får det 😢

Nä… det var nog allt för denna gången. Kram på er alla ❤