Känner mig lite seg. Jag håller igång från det att jag vaknar tills jag lägger mig känns det som. Det är strålningen som är viktigast och den har jag inte glömt bort en enda gång nu. Det gjorde jag i höstas, då ringde de efter mig flera gånger :p Jag har hållt mig nere på Oasen all övrig tid för jag har haft projekt som jag bara måste ha klart innan jag åker från Umeå. Som det ser ut nu så ligger jag mycket bra till. Det som var prio 1, det är jag nästan klar med. Jag vet att det blir klart så det känns riktigt skönt. Sen blev det ju som så att jag hann med att göra 2 knivar…

De var sidoprojekt men de hann jag med. Den sista tror jag blir riktigt klar i morgon aå då kommer det bild på den 😀 Är så oerhört tacksam för att den verksamheten finns här på patienthotellet. Oasen är en guldgruva och den enda i sitt slag i Sverige. Man sitter där och gör knivar, halsband, armband av pärlor, tennarmband, glasföremål, snickerier, renhornslampor och mycket mer. Man flyr cancern för några timmar och det är riktigt skönt. Man grubblar tillräckligt på den här jävla sjukdomen i alla fall. Visst försöker man hela tiden att tänka positivt men visst gnager faktan i bakhuvudet. Behandlingen jag genomgår krymper förhoppningsvis tumören men det är ingen botandeåtgärd som jag genomgår. Tumörjävlen kommer vara kvar efter att jag är klar med strålningen här i Umeå. Det ska vara att jag har sån otrolig tur som jag hade i höstas att tumören försvinner av strålningen…. Hoppas verkligen att det blir så än en gång, för hoppas det får man 😀

Jag måste säga att jag är på riktigt glad över de som hör av sig. Både till mig och till Anneli. Man behöver verkligen bara få prata skit någon gång. Det som jag är mest förundrad och glatt överraskad för är att det är så många som bryr sig och engagerar sig i mig och vår situation. Det är så otroligt många fina människor som stöttar oss, både ekonomiskt och på andra sätt. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är för det. Insamlingar som har varit och de armband, örhänge mm som jag har sålt har verkligen varit välkommet när sjukhusräkningar och medicin räkningar dimper ner i brevlådan. Jag kan inte annat än tacka alla ifrån hela mitt hjärta för allt ni hjälper oss med.

Denna sommaren så hade vi tänkt att åka ner till Öland. Hade bestämt med Mattis, min yngsta son att vi skulle ut och fiska något. Det var något som jag verkligen såg fram emot. Vad händer då? Jo, den här resan börjar om från ruta ett igen… Nä, det är faktiskt värre denna gången tycker jag. När jag fick förra tumören så pratade man i alla fall om att man skulle eventuellt kunna operera bort resterna efter cellgifter och strålning. Nu, när jag fick beskedet om denna tumören så finns det ingen som vågar operera bort den på grund av att risken är för stor att jag går bort på operationsbordet eller blir som en grönsak. I stället för att planera fiske med pojken på Öland så kollar man upp försäkringar, begravningsmusik, kremeringskostnader mm… Jag vill ju underlätta för alla den dagen då jag lämnar in…

Jag har INTE gett upp kampen mot min cancer men där emot så ser jag till att vara steget före OM det skulle gå åt skogen, att jag förlorar den här kampen jag genomgår.